Tout est gris.
Jag har alltid varit en sån som tyr mig till krassa fakta. Svart på vitt. Ser ofta världen som svart eller vit. Vitt och svart.
Nu känner jag mig som en liten dikt vi fick memorera i franska steg ett. Den handlade om att när solen går ner så ändrar allt färg. Det blir grått. Tout est gris.
Jag kan tycka att det är onödigt, ja, tillochmed värdelöst att sörja. Ingenting blir bättre utav det, den man saknar är fortfarande borta. Jag är den rationella, tar ett beslut baserat på fördelar och nackdelar. Fakta.
Som när den lilla kattungen hade ramlat ner från mitt fönster när jag var 15 år gammal. 2,5 våningar ner på grus, kanske tre veckor gammal (en helt annan historia, men den kan jag dela en annan gång.) Jag visste att kattungen inte hade en chans att klara sig efter det. Ingen veterinär i värden skulle ägna mer än de minuter det tog att avliva kraken.
Med dessa fakta fattade jag mitt beslut. Jag tog min känga med stålhätta i min hand och slog till. Tog mitt ansvar och gick vidare med mitt liv.
Nu däremot vet jag inte riktigt vad som händer, varför jag reagerar som jag gör.
Jag har alla fakta. Sannolikheter, statistik, fan, tillochmed rent kemiskt vbet jag vad som sker. Men.
Det bor två personligheter i mig just nu.
Ena stunden kan jag vara som vanligt. Men minsta lilla knuffar mig ut över kanten. Ner i avgrunden. Jag har för fan ingen kontroll.
Eller, jo. Så mycket kontroll har jag så att jag kan svälja min ångest och mina kval tills jag är ensam. Ute bland folk i den normala världen är det inte många som skulle tro att jag mår som jag mår.
Det äter upp mig.
Som ett äppelskrott är jag utholkad runt om med bara några svarta hårda knölar i mitten.
Jag vet, ingen behöver påminna mig.
'Du ska se att det blir bättre snart'
'Inte ska du behöva känna såhär'
Mitt problem är faktiskt inte hur jag känner mig, tro det eller ej.
Problemet ligger i att jag inte kan se något logiskt skäl till varför.
Det gör ju ingen nytta. Vem mår bättre av att må dåligt?
Vem mår bättre av att prata om att man mår dåligt?
Ångest är en knepig funktion i hjärnan.
Är man lycklig får man ångest över det, för att sedan få ångest över att man mår dåligt när man har tusen saker att vara tacksam och lycklig över...
Min värld har blivit en enda stor gråzon. Inget är längre svart eller vitt.
Tout est gris.
Nu känner jag mig som en liten dikt vi fick memorera i franska steg ett. Den handlade om att när solen går ner så ändrar allt färg. Det blir grått. Tout est gris.
Jag kan tycka att det är onödigt, ja, tillochmed värdelöst att sörja. Ingenting blir bättre utav det, den man saknar är fortfarande borta. Jag är den rationella, tar ett beslut baserat på fördelar och nackdelar. Fakta.
Som när den lilla kattungen hade ramlat ner från mitt fönster när jag var 15 år gammal. 2,5 våningar ner på grus, kanske tre veckor gammal (en helt annan historia, men den kan jag dela en annan gång.) Jag visste att kattungen inte hade en chans att klara sig efter det. Ingen veterinär i värden skulle ägna mer än de minuter det tog att avliva kraken.
Med dessa fakta fattade jag mitt beslut. Jag tog min känga med stålhätta i min hand och slog till. Tog mitt ansvar och gick vidare med mitt liv.
Nu däremot vet jag inte riktigt vad som händer, varför jag reagerar som jag gör.
Jag har alla fakta. Sannolikheter, statistik, fan, tillochmed rent kemiskt vbet jag vad som sker. Men.
Det bor två personligheter i mig just nu.
Ena stunden kan jag vara som vanligt. Men minsta lilla knuffar mig ut över kanten. Ner i avgrunden. Jag har för fan ingen kontroll.
Eller, jo. Så mycket kontroll har jag så att jag kan svälja min ångest och mina kval tills jag är ensam. Ute bland folk i den normala världen är det inte många som skulle tro att jag mår som jag mår.
Det äter upp mig.
Som ett äppelskrott är jag utholkad runt om med bara några svarta hårda knölar i mitten.
Jag vet, ingen behöver påminna mig.
'Du ska se att det blir bättre snart'
'Inte ska du behöva känna såhär'
Mitt problem är faktiskt inte hur jag känner mig, tro det eller ej.
Problemet ligger i att jag inte kan se något logiskt skäl till varför.
Det gör ju ingen nytta. Vem mår bättre av att må dåligt?
Vem mår bättre av att prata om att man mår dåligt?
Ångest är en knepig funktion i hjärnan.
Är man lycklig får man ångest över det, för att sedan få ångest över att man mår dåligt när man har tusen saker att vara tacksam och lycklig över...
Min värld har blivit en enda stor gråzon. Inget är längre svart eller vitt.
Tout est gris.
Kommentarer
Postat av: hanna
Kommer ihåg det där med katten.. :/
Postat av: Zanna
Jag förstår dig fullt ut.
De finns ingen utväg från de du går igenom utan de måste du stå ut med oavsett.
Med tiden kommer saker och ting blekna men de kommer alltid finnas där, de som har varit har varit, tyvärr.
De enda du kan göra är forsätta så du gör, och kanske försöka göra/tänka positiva saker, till trots så kommer ju dock tankarna finnas oavsett.
Att gråta, känna ångest och allt är mänskligt, och de är ju precis de du är. Tänker på dig och jag förstår dig även om du inte tror de kanske.
Postat av: Annica
gud så fint du skriver =)
Trackback
