Klankplank

Jag har länge väntat på den här dagen, dagen då jag konstaterar att jag är mätt. Mätt på en person.

Jag är så trött på att kunna läsa människan som en öppen bok. Det finns inga överraskningar, mönstrena ligger där som självlysande utrymningspilar.

Så otroligt egotrippad och självcentrerad, samtidigt så otroligt ignorant inför sitt eget beteende. Korkad. Inget självförtroende och ingen karaktär. Tragisk.

Nej, jag är inte ett dugg intresserad av ditt liv, din familj eller på vad sätt din familj är en del av ditt liv. Okej?

Jag undrar lite smått när nästa resa blir, och åt vilket håll den bär,,, Det finns ett antal aspirerande resmål; Akuten är ju ett stort ställe med så snälla urinvånare.
Man kan ju ge sig in på en telefonresa som oftast endå leder till ett besök på akuten,,,, Nej, det är inte panikångest, det är se-på-mig-ångest.
Kanske sparar man lite pengar om man semestrar på hemmaplan? Gråtandes i sin säng, med vaga själmordstankar, behjälpta av Alvedon,,,

Nästa gång det händer nåt sånt går jag, kanske att jag frågar om jag ska leta reda på en skarp kniv först? Vet inte.


Jag är inte din mamma som ska stå på din sida i vått och torrt, jag vill inte ha info om det allra mest privata.