Jag kan inte sova,,,,

Tankarna mal.

Jag har mensvärk, inte så mycket, men tillräckligt för att jag ska minnas...

Det gjorde så ont att få bort det, det döda.

Kroppen mins. Det blir som en dominoeffekt.

Så nu återupplever jag hur det kändes att ligga där, på min egen soffa, i min egna lägenhet. Det var jag som stoppade in tabletterna, jag som fick allt att starta. Det var redan dött, men det var jag som avlägsnade det från min kropp. Det var jag....

Det var så hemskt att känna hur det döda lämnade min kropp. Bit för bit. Droppe för droppe...
Döda bitar stora som hönsägg. En oformlig klumpig massa, varm och röd. Död.
Ner i toaletten.

I TOALETTEN!

Som om det var en jävla spya.

Inte värd mer...


Fan, hur ska jag någonsin kunna glömma?

Jaha,,,

Då blev man gravid igen efter missfallet och läkarbehandlingen.
Vilken lycka det var när jag kom över dom veckor som var tidpunkten första gången. Jag trodde att det var bra nu.
Tolv veckor! Den magiska gränsen, då kom blodet.
Jag hatar blod.

Glad jävla midsommar.

Sitter just nu på jobbet, det har inte blött så mycke och jag har inte ont så det behöver inte vara så. Men det är väl klart att det är på det viset.
Varför skulle jag förtjäna detta, att vara så lycklig.

---

Det smärtar...

Varför?

Smärtan sitter inte i kroppen, den är någon annanstans ifrån. Kanske från luften? Det gör mest ont när man andas riktigt djupt.

Jag fick inte tänka så sa dom, men det gör jag endå, klart att jag gör. Jag vet det med, men tanken finns, tvivlet bor i mej nu. Jag bjöd inte in det, men nu bor det där. Ja, jag vet, men....

Tvivlet bor i min hals, det är vad som får halsen att krampa och hindrar luften från att andas ut.

Ibland några sekunder i taget befinner jag mig i ett luddigt mörker, utan ljud. En vadderad tillvaro där man blir omedveten om världen.
I några sekunder, sen kommer verkligheten.
Ett lokomotiv med en spetsig plog som föser undan allt och får mig att tappa balansen.
Sen börjar det om igen,
Smärta,
Tvivel,
Mörker,
...
Verkligheten.



RSS 2.0