Inte utan att man får lite ångest...
Några av mina forna fränder hade studerat utomlands, rest mycket och gjort SAKER!
Okej, kul för dom, verkligen. Jag menar det!
Men, då kommer den oundvikliga frågan; Vad har jag gjort av mitt liv?
Det var ett tag som jag ville allt, ville angagera mig politiskt, studera, vafan, spela innebandy! Men dum som jag var lyssnade jag inte på vad jag ville, utan på vad dåvarande sambon ville.
Hur långt kom jag med mina planer? Komvux.... Yeeaay,,,
Jag kan ärligt säga att jag inte vill studera i tre-fyra år framöver, och med min arbetssituation är det svårt att binda upp sig för träning med laget varje tisdagskväll, den där tisdagskvällen kanske är den enda arbetsdagen den veckan?
Fan.
Samma gäller kvällskurser, typ återuppta spanskan, franskan eller italienskan, inte kan kag betala kursavgift och sedan vara tvungen att ta ett tretimmarspass på bemanningen. Jag får inte neka jobb. Arbetsförmedlingen blir inte glad då...
Fan, jag har inte ens varit utanför Sveriges gränser sedan Lanzarote i åttonde klass...
Trött på mitt liv just nu. Nää, inte mitt liv men mitt arbete.
Hur kan man vara så bortskämd om man säger att man är trött på sitt jobb nu när det är huggsexa om jobben? Jag är ju knappt på jobbet heller. Inte ens halvtid,,, Men det känns som om jag jobbade 110% Alltid oroa sig över ifall bemanningen ska ringa klockan halv sju på morgonen.
Snacka om negativ betingning.
Nästan värt att söka jobbet som telefonförsäljare 75% med fast lön bara för att få fasta arbetstider...
@}-,--
Hej Linda!
Jag håller med dig i ditt inlägg ovanför. När jag ser vad alla gamla klasskompisar varit med om, de är beresta och läst fina kurser osv. Då kommer man till mit liv.. vad sjutton har jag gjort?
Lyckas vissligen fått jobb, men något berest? njaa inte värst. Pluggat? nää..
Men man får la vara nöjd med det man lyckats med, gått gymnasiet, jobbat festat upp lönen, haft en egen lya och tagit ensam ansvar... :)
Man kan ju tyvärr inte bli nöjd med allt.
Men dina chanser är inte försenade!
Arbetsförmedlingen kan la itne bli sura över att du skulle plugga för att öka dina chanser till ett jobb i framtiden? Och träna, klart du kan det!
var med på de träningar du kan ang bandylaget :)
Vart jobbar du eller med vad?
Det kommer lösa sig ska du se.. :)
kram
Oh jag vill oxå börja med innebandy igen!
Nämen fy sjutton... var också med i nått program hos arbetsförmedlingen innan jag flyttade ifrån Motala.
Hon var helt störd bruden jag hade.. Jobbade också i bemanningen men blev inlasad i feb förra året.
Kärringen som skulle kalla sig min handledare var sjuk i huvudet enligt mig, hon kunde inte ALLS förstå hur jag hade råd att bo i egen lägenhet, eller bo mitt i stan med SÅDAN dyr hyra! Jag mena vad fan har hon med det att göra? Är ju inte på ett kontor hos soc direkt.
Jag fattade inte hur man skulle fylla i dessa alla papper man fick hem så struntade i en eller två (jobbade samtidigt på ett vik 50%) så klarade mig med nöd och neppe ändå.
Men jag hatar arbetsförmedligen och hatar deras sätt att försöka tvinga på oss unga jobb som inte finns. De vill hellre se oss ute på praktik och göra samma grov jobb som de riktiga anställda men de får RIKTIG lön och vi får några ynka kronor som Fkassan betalar ut som ska täcka våra omkostnader.
Nä fy fan! Skönt att jag flyttade och kunde avsäga mig AMS s.k "hjälp"
De fula var att jag sa till kärringen att jag ska avsiga mig ams för att jag ska flytta, får ändå hem ett brev om att jag itne hört av mig ang min situation och att de stänger då av mig. HAHA jävla nötter som itne kan ta till sig information.
Denna kärring har lyckats stänga av mig en gång tidigare, skulle skriva ett brev för att formulera varför jag skulle få stanna kvar i ams program. Då var inte flet var mitt utan hennes. Tog upp mitt ärrende med hennes chef, jävla så fjäskis hon blev sen!
nej jag har inte heller stött på vikarier som varit dåliga på att presentera sig. Men nu behöver jag ingen namnbricka iaf, känns ju skönt hihi.
Jo korpnivå skulle passa alldeles utmärkt. Spelade innebandy förr i IBK och saknar det massor!
Så lätt att fastna i det där vad-det-gått-bra-för-dem! Tänkte jag också. En blev ambassadör, en blev skådespelare, en köpte en stoooor villa, en annan blev lärare och ytterligare en kompis var fotbollsproffs, och jag? Flyttade runt och jobbade med olika kommunala jobb, gifte mig, skiljde mig, fick barn, gifte mig, ... fick barn, har ett (för mig) bra jobb, som vi kan leva på, är hyggligt frisk och ägnar mig åt så mycket politisk verksamhet som jag vill. Egentligen klagar jag inte.
Klasskamraten som jag var avundsjuk på för hon hade så snygga kläder, fick mitt skoljobb efter mig - och hon jobbar fortfarande där. Och fotbollsproffset med alla sina pengar, nej, honom ville jag aldrig byta med.
